det var så enkelt för honom att ta sig in i mitt hjärta, så skrattretande enkelt. i bärjan tänkte jag på honom som en underbar vän, men jag hade aldrig kunnat ana hur mycket han skulle komma att betyda för mig. han är det som fyller upp mina tankar om dagarna. vad gör han? hur mår han? tänker han också på mig just nu? ända från början av "oss" har jag börjat förstå mer och mer att jag aldrig kännt såhär. 4 månader och jag är säker på att han är det bästa som har hänt mig. det är underbart, allting. förutom när jag blir rädd för att förlora allt. då är det hemskt, men det är då han finns där för mig. jag är så otroligt tacksam för det, och jag hoppas att han vet att jag finns där för han också? jag tar honom verkligen som han är, och jag älskar det. mina dagar skulle verkligen inte bli sig lika utan det där underbara leendet som ständigt sitter på hans läppar, utan dom där kramarna som jag älskar.. utan dom där underbara ögonen som tittar på mig och ser rätt in i min själ. det är någonting jag aldrig upplevt förut. och det som är ironiskt är att jag har trott ända sen jag var liten att min första stora kärlek skulle ha bruna ögon och brunt hår, mem nej, så vart det inte. han har blåa ögon och blont hår. men jag bryr mig inte, för han är mer än jag någonsin trott jag skulle kunna få. att somna på kvällarna är näst intill omöjligt, för jag vill bara träffa honom. jag vill vara nära han hela tiden. det har blivit som något beroende, hans kärlek. jag hoppas däremot att jag aldrig slutar vara beroende av det, för han får mig att känna mig bra. dagar kan vara helt otroligt sämst, men på något sätt försvinner det där när han håller om mig. jag vet att livet skulle gå vidare utan honom, men jag vill fortfarande aldrig vara utan honom.. för om han försvinner kommer en del av mig försvinna. nej, om jag kunde så skulle jag vilja vara hans förevigt. och jag vet att han kommer vara min förevigt. vi har haft våra dåliga dagar, som precis alla andra. men vi har klarat det genom att prata med varandra, jag hoppas att vi alltid kan prata om allt med varandra. jag litar på honom, jag litar såpass mycket på honom att jag sagt saker som jag inte sagt till någon annan. ibland kan han göra mig besviken, men det är bara smågrejer. saker som jag egentligen inte skulle behöva göra så stor grej över. men jag gör det för att jag vill verkligen inte förlora honom. han är en väldigt stor del av mitt liv, väldigt stor. det är klart att jag har vänner som har stor plats också. och familjen tar åsklart också en stor plats.. men det är inte lika speciellt. han är speciellt speciell. han är min inspiration, min tro och min kärlek. jag har jätte många roliga minnen med honom. som när vi skulle på picknick, men det var för mörkt. så vi bakade en kladdkaka och tog glass till det och satte och på våran iskalla veranda med filtar om oss, när vi ätit klart la vi oss under bordet precis bredvid varandra och satte oss framför ett element och bara pratade och skrattade om allt möjligt. och det är en sak som är underbar också. vi behöver inte bara ligga och strula med varandra en hel dag, vi kan göra saker som helt vanliga kompisar skulle kunna göra med varandra också. han är en av dom som känner mig bäst och han är också den jag verkligen älskar. jag skulle förståss kunna fortsätta och skriva om varför jag älskar han i natten. men det här får räcka för nu.

Il est ma vie <3

saknad

eftersom jag i förra inlägget berättade om kärlek, och om dåliga förhållanden, tänkte jag i det här inlägget prata om saknad.

att sakna någon kan väl vara mer än att vilja ha någon nära? eller är det bara jag som tänker så? saknad.. ett stort ord. jag menar, det innefattar så himla mycket. man kan sakna ett djur, en plats, en människa, en mat, en doft, en känsla. jag antar att dom flesta saknar någon människa. sakna en pojkvän eller flickvän, en familjemedlem, en kompis, en idol.. sakna en berörning, hur någon kramade om dig eller hur någon höll dig hårt i handen.

saknaden är en otroligt outhärdig sak, man orkaritne sakna någon eller något för länge. det bryter ner en innifrån, på någon sätt. man gör saker man inte visste man kunde göra ibland, och man kanske inte orkar göra saker som man alltid orkat förut. det händer någonting med hjärnan när saknaden är för stor. och nu letar jag inte efter den vetenskapliga förklaringen..

och just nu saknar jag för mycket för att skriva så mycket mer, jag är ledsen.

ha det bra!

löööve

om jag skulle fråga er, ni få som faktiskt läser det jag har att skriva, om jag skulle fråga er efter tre sanningar om er själva så skulle ni på första och andra punkten sätta dit någonting om er och kärlek. idag tänker jag på kärlek.

vad är det och hur är det och varför är det? kan man äns få några svar på det? finns det fler som tänker lika som jag? tänker tjejer och killar lika? gillar man lika saker på medmänniskan när man är liten som när man blir äldre? finns det någon "äkta kärlek"? kan man bli kär vid första ögonkastet? finns det något som är starkare än att älska någon? kan man älska någon efter en vecka? övervinner kärlek allt? varför blir man så besatt av den man älskar? är man säker på att man inte är homosexuell? går drömmar i uppfyllelse?

jag är inget annat än en människa, en någon, som sitter häroch skriver ner mina erfarenheter av livet så jag har inget svar på alla dom där frågorna. men ni måste hålla med om att dom flesta av er tänker ibland på alla dom där frågorna. eller har ni blivit så vana vid kärlek att ni bara antar att den är där och inte funderar över den? jag tror inte att man kan ta någonting så mycket för givet. jag hoppas definitivt inte det, för då tappar ni förmågan att hitta nya saker i de gamla. men tillbaka till det lilla ljuset i vardagen.

jag är i ett stadigt förhållande och jag trivs, men ibland ka jag itne låta bli att fyundera över om det kommer ta slut och framför allt, hur och varför det kommer ta slut om det tar slut.
om min partner skulle gå och vara otrogen, skulle jag förlåta han eller henne då? jag tror att ni där ute som vet hur det känns att bli sårad av någon man gett sin själ och sitt hjärta vet vad jag menar. jag personligen tycker att man inte ska titta åt ett annat håll och tänka att man kanske kan förändra den. det kommerinte gå, om någon är född så kommer den alltid vara så. att vara otrogen har ingen ursäkt. att tänka på att vara otrogen eller planera att vara det har inte häller någon ursäkt. jag har vart med om det, jag vet hur mycket man vill att det ska funka. till er därute säger jag: face the truth! har han eller hon gjort det en gång, stoppar inget den för att göra det en gång till.

för något år sen var jag i ett riktigt skitförhållande, jag menar det. min partner skickade bilder på sig själv i underkläder och frågade andra efter bilder på dom i underkläder. jag försökte titta åt andra hållet, tro och hoppas att han kommer ändra sig. det var dock inte det ända han gjorde. han föreslog sex med andra, han kallade mig hemska saker som bitch och hora, han ville inte umgås med mig inför sina kompisar.. men jag var för kär för att inse sanningen.. han behandlade mig som en docka. jag gick bra att leka med ibland, men sen hittade han en annan och slängde mig i ett hörn. sen tröttnade han på denockså så då antog han bara att jag skulle ligga i hörnet där han slängde mig. jag tröttnade efter 1år, när jag egentligen skulle ha satt ner foten för länge sen. saken var den att jag älskade honom när han väl var snäll, men den sidan såg jag mindre och mindre av. mina vänner hade redan försökt förklara för mgi hur fel han var för mig, men jag vetinte varför jag inte lyssnade. och jag hatade att vara så besatt av någon. ensamheten liksom skrämde mig.

så ni som känner igen er? stanna för eran skull inte kvar, jag lovar att ni är värda så otroligt mycekt bättre!

sköt om er!