..

mitt hjärta slits i två olika bitar, mitt huvud snurrar och mina kinder är blöta. jag är inte gammal och har inte stor erfarenhet av kärlek, men jag vet att jag har gjort fel och att du kan ingenting bli ogjort. det finns två vägar jag kan gå, men båda två ser mörka och läskiga ut. antingen tar jag tryggheten eller så tar jag äventyret. och jag nu ger mig ut på äventyrsstigen kommer jag inte kunna byta. jag måste jag välja nu. imorgon är det försent. på en minut har mitt liv gått från bra till förfärligt, men det är väl kanske straff man måste ta när man bara krånglar till det. önskar bara att det inte vore såhär svårt. varför kunde jag inte bara hata han? det skulle ju vara väldigt mycket lättare då. men ja, som sagt, så är inte livet någon dans på rosor. men nu är frågan om jag ska göra det lätt för mig eller inte..

hjälp mig, jag vet inte.

den rike till den fattige:
- jag har allt du någonsin kan önska dig. jag har fina bilar, jag har de senaste märkeskläderna, jag har alla hårprodukter du någonsin kunnat drömma om, jag har ett hus stort som ett palats och jag har de senaste högteknologiska grejerna!
den fattige till den rike:
- jag har allt du någonsin drömt om.. kärlek!

en bra anledning för att vara människa kan vara att man har makten att förstöra någonting annat hur lätt som helst, oavsett vad det är. en negativ sak med att vara människa kan då vara att man kan bli så beroende av makt så man förstör allting omkring sig för att få det. en bra sak av den negativa anledningen kan då vara att människan egentligen inte är något flockdjur, vi klarar oss själva. en negavtiv sak u saken från den negativa saken kan då vara att det är oftast mycket lättare att leva när man vet att man har någon där, någon som alltid kommer vara där. någon som helt enkelt aldrig kommer lämna en. men hur vet man det?
säg aldrig aldrig

skogen som brukar vara grön på dagarna är nu aldeles svarta bakom den aldeles brinnande orangea och rosa himlen som lyser upp ängarna. en kall vind leker med grässtråna och drar sen sin hand försiktigt över min kund och försvinner sen bort mot sjön som ligger i samma riktning som mitt bakhuvud. stenen jag sitter på är fortfarande varm och den aldeles förtstora ylletröjan hänger slappt på mina axlar, men håller mig fortfarande såpass varm så jag inte fryser. mitt blonda hår hänger orörligt ner från mitt huvud och jag strycker bort en slinga som ligger tvärs över mitt ansikte. jag lutar huvudet bakåt och stänger mina ögon och tar ett djupt andetaget och njuter av doften som jag i hela mitt liv har, och fortfarande förknippar med vår. minnerna kommer som en våg över mig. en het sommarromans var allt jag ville ha, men fick så mycket mer, ett svek. jag viftar bort ilskan och sprider sig i min kropp. det och han är historia. jag hör vårens första mygga sakta flyga åt mitt hål och den sätter sig sen i mitt panna. jag kan inte vifta bort den med händerna, för dom sitter jag på, så jag viftar hårt med huvudet i hopp om att myggan ska flyga ivag, den gör också det efter ett tag. solen har hunnit ner bakom skogen nu och jag tittar upp mot himlen och set en ända stjärna. just idag tänker jag att livet är bra bra.

jag önskar att det skulle vara sant!
idag var en dag då jag ägnade mig åt dagdrömmar.

en seg, men skön dag.

jag har sett massa vackra saker.. som när snön ligger på trädets grenar och solen skiner in mellan trädtopparna och gör så allting glittrar, eller cyklat i en varm sommarvind till sjön och bara setat och kollat på när solen går ner och himlen byter färg från ljusblå till brandgul och sen se den första stjärnan titta fram och månen komma upp över granskogen långt borta. jag har också sett hemska saker, som två människor som bråkar och svär att de aldrig mer ska prata med varandra, en kille bli nedslagen för att han är mindre och svagare än alla andra. jag har också sett någon med ätstörningar och självmordstankar. jag har sett sorgliga saker som två människor som är gjorda för varandra mista varandra. jag har sett läskiga saker som någononting flyttat sig utan att någon rört saken. men ändå har jag sett mest vackra saker. två människor som itne sett varandra på, vad som känns som en evighet återförenas och hålla om varandra så hårt och passionerat så hela världen börjar snurra normalt igen. men då undrar jag, varför är det alltid så att de dåliga minnerna påverkar en mer än de glada? man går runt och tycker synd om sig själv för att det har hänt en ända sorglig sak när man egentligen har ett helt liv fullt av glödje. varför blir det så?
vad är självkänsla?
jag antar att jag kanske itne har så bra självkänsla eftersom jag inte vågar visa världen vem jag är när jag skriver. det kanske är för att jag itne står för det jag skriver, det kanske är för att jag är rädd att folk ska tycka helt andra saker än vad jag tycker, det kanske är båda. men jag vet mycket väl att det har lite att göra med självkänsla.

jag har alltid försökt övertala mig själv att min självkänsla inte är så dålig, men ju mer jag försökt säga att jag är värdefull, ju mer har jag börjat klandra mig själv för att dåligt som hänt i mitt liv, och alla andras liv.
jag skulle kunna ha gjort det på något annat sätt, jag kunde ha sagt någonting annat.
det är klart jag kunnat gjort, eller sagt, på något annat sätt.. men jag tror att det någonstans var menat att jag skulle säga och göra det där. att det var meningen att jag skulle göra bort mig så jag skulle kunna uppskatta det som går bra mer. men så vart det inte. jag uppskattar inte det bra mera. jag säger till mig själv att jag får ta och skärpa mig och jag känner att min energi börjar ta slut. energin går till att inte göra folk besvikna och ledsna, men det lyckas jag med varje gång. så varför försöka, varför inte bara leva? varför inte bara skita i vad alla andra tycker och fokusera på vad jag själv tycker? jo, för att idag går det inte. man blir alltid trackaserad på något sätt för att man inte är som alla andra..

jag hörde någon någongång säga på ett ungefär någonting sånt här:
vissa killar säger att tjejer ska inte vara för tjocka, inte för smala. inte vara för långa, men itne för korta. inte ha för långt hår, men inte häller ha för kort hår. de ska inte ha för stora händer, men de får absolut inte ha för små. inte ha för mycket kurvor, men inte ha så lite så att hon går av så fort man petar på henne. inte vara för sminkad, men inte ha finnar och pormaskar i hela ansiktet.... men man ska vara sig själv.
så då tänker jag, vad är det för mening?


med det här vill jag inte säga att alla ska gå och hata sig själva, jag tror att jag vill säga att man idag inte är tillåten att tycka att man själv är vacker, och det är hemskt. för ALLA är vackra, på sitt sätt. alla har någonting possitivt som ingen annan i hela världen har!!

tyck att ni är värdefulla, för det är ni.

skrivhumör!

motivation, grunden till allt egentligen. om man känner sig omotiverad till någonting så gör man det väl inte. eller? hur kan man bli motiverad till någonting man förut kännde sig så otroligt omotiverad till? Kan man finna motivation i någon annan eller kan man finna den på annat sätt?

jag kan inte skriva om jag inte känner mig motiverad till det. alla ord bara knyter ihop sig i mitt huvud då. det blir liksom inte bra! det är först när jag längtar efter att skriva som jag kan få det att flyta. hur jag mår spelar nog också in. om jag känner mig helt okej, att det inte lutar åt något speciellt håll, kan jag inte göra någonting som har med fantasi att göra. om jag däremot är jätte ledsen eller jätte glad eller någontong sånt går det jätte bra. om jag känner ett otroligt sug av att få ur mig mina känslor utan att vara speciellt glad eller ledsen eller så brukar jag kunna lyssna på musik.

musik är någonting jag väldigt ofta kommer tillbaka till. musik som fyller ens själ med olika rytmer och melodier. det känns som att jag räcker till för världen när jag lyssnar på en låt som jag tycker mycket om. jag brukar också ofta ha en speciell historia bakom låtarna jag tycker är väldigt bra, som till exempel "a drop in the ocean" med Ron Pope. till den satt jag och grät i princip en hel sommar.. men efter det känndes det bra! så nu när jag lyssna på den kan jag titta tillbaka och känna mig stolt över att jag hittade någonting som kunde trösta mig. det brukar vara musik som tröstar mig när jag är ledsen, och inte mina vänner. jag har vissa som alltid finns där, men när jag är ledsen blir jag riktigt ledsen. och då är det svårt att trösta mig. men i sångerna finns någon sorts magi, någonting som letar sig in till dom där ställena i sig själv man inte riktigt visste man hade. det är konstigt..

jag har kommit på en sak. jag vet inte allt! jag vet knappt någonting. och på ett sätt plågar det mig. för jag kan inte svara på allas frågor. jag känner mig otroligt överflödig när någon kommer till mig och frågar en sak, en fråga jag inte har svaret på. det är säkert fel att tycka så, men vafan, det är intenting jag kan rå för. så är det och nu har jag vart riktigt ärlig. jag undrar ofta ifall det är någon där ute som känner som jag. alla dessa frågor bara snurrar i huvudet. frågor som berör världen och dess funktion, människornas tankar och sätt att leva. och mest av aollt brukar jag fundera över mig själv. har jag verkligen någon speciell mening? om jag skulle välja att säga en annan sak i den där situationen för tre år sen, skulle jag vara samma människa då?

ska jag förlåta?

det var så enkelt för honom att ta sig in i mitt hjärta, så skrattretande enkelt. i bärjan tänkte jag på honom som en underbar vän, men jag hade aldrig kunnat ana hur mycket han skulle komma att betyda för mig. han är det som fyller upp mina tankar om dagarna. vad gör han? hur mår han? tänker han också på mig just nu? ända från början av "oss" har jag börjat förstå mer och mer att jag aldrig kännt såhär. 4 månader och jag är säker på att han är det bästa som har hänt mig. det är underbart, allting. förutom när jag blir rädd för att förlora allt. då är det hemskt, men det är då han finns där för mig. jag är så otroligt tacksam för det, och jag hoppas att han vet att jag finns där för han också? jag tar honom verkligen som han är, och jag älskar det. mina dagar skulle verkligen inte bli sig lika utan det där underbara leendet som ständigt sitter på hans läppar, utan dom där kramarna som jag älskar.. utan dom där underbara ögonen som tittar på mig och ser rätt in i min själ. det är någonting jag aldrig upplevt förut. och det som är ironiskt är att jag har trott ända sen jag var liten att min första stora kärlek skulle ha bruna ögon och brunt hår, mem nej, så vart det inte. han har blåa ögon och blont hår. men jag bryr mig inte, för han är mer än jag någonsin trott jag skulle kunna få. att somna på kvällarna är näst intill omöjligt, för jag vill bara träffa honom. jag vill vara nära han hela tiden. det har blivit som något beroende, hans kärlek. jag hoppas däremot att jag aldrig slutar vara beroende av det, för han får mig att känna mig bra. dagar kan vara helt otroligt sämst, men på något sätt försvinner det där när han håller om mig. jag vet att livet skulle gå vidare utan honom, men jag vill fortfarande aldrig vara utan honom.. för om han försvinner kommer en del av mig försvinna. nej, om jag kunde så skulle jag vilja vara hans förevigt. och jag vet att han kommer vara min förevigt. vi har haft våra dåliga dagar, som precis alla andra. men vi har klarat det genom att prata med varandra, jag hoppas att vi alltid kan prata om allt med varandra. jag litar på honom, jag litar såpass mycket på honom att jag sagt saker som jag inte sagt till någon annan. ibland kan han göra mig besviken, men det är bara smågrejer. saker som jag egentligen inte skulle behöva göra så stor grej över. men jag gör det för att jag vill verkligen inte förlora honom. han är en väldigt stor del av mitt liv, väldigt stor. det är klart att jag har vänner som har stor plats också. och familjen tar åsklart också en stor plats.. men det är inte lika speciellt. han är speciellt speciell. han är min inspiration, min tro och min kärlek. jag har jätte många roliga minnen med honom. som när vi skulle på picknick, men det var för mörkt. så vi bakade en kladdkaka och tog glass till det och satte och på våran iskalla veranda med filtar om oss, när vi ätit klart la vi oss under bordet precis bredvid varandra och satte oss framför ett element och bara pratade och skrattade om allt möjligt. och det är en sak som är underbar också. vi behöver inte bara ligga och strula med varandra en hel dag, vi kan göra saker som helt vanliga kompisar skulle kunna göra med varandra också. han är en av dom som känner mig bäst och han är också den jag verkligen älskar. jag skulle förståss kunna fortsätta och skriva om varför jag älskar han i natten. men det här får räcka för nu.

Il est ma vie <3

saknad

eftersom jag i förra inlägget berättade om kärlek, och om dåliga förhållanden, tänkte jag i det här inlägget prata om saknad.

att sakna någon kan väl vara mer än att vilja ha någon nära? eller är det bara jag som tänker så? saknad.. ett stort ord. jag menar, det innefattar så himla mycket. man kan sakna ett djur, en plats, en människa, en mat, en doft, en känsla. jag antar att dom flesta saknar någon människa. sakna en pojkvän eller flickvän, en familjemedlem, en kompis, en idol.. sakna en berörning, hur någon kramade om dig eller hur någon höll dig hårt i handen.

saknaden är en otroligt outhärdig sak, man orkaritne sakna någon eller något för länge. det bryter ner en innifrån, på någon sätt. man gör saker man inte visste man kunde göra ibland, och man kanske inte orkar göra saker som man alltid orkat förut. det händer någonting med hjärnan när saknaden är för stor. och nu letar jag inte efter den vetenskapliga förklaringen..

och just nu saknar jag för mycket för att skriva så mycket mer, jag är ledsen.

ha det bra!

löööve

om jag skulle fråga er, ni få som faktiskt läser det jag har att skriva, om jag skulle fråga er efter tre sanningar om er själva så skulle ni på första och andra punkten sätta dit någonting om er och kärlek. idag tänker jag på kärlek.

vad är det och hur är det och varför är det? kan man äns få några svar på det? finns det fler som tänker lika som jag? tänker tjejer och killar lika? gillar man lika saker på medmänniskan när man är liten som när man blir äldre? finns det någon "äkta kärlek"? kan man bli kär vid första ögonkastet? finns det något som är starkare än att älska någon? kan man älska någon efter en vecka? övervinner kärlek allt? varför blir man så besatt av den man älskar? är man säker på att man inte är homosexuell? går drömmar i uppfyllelse?

jag är inget annat än en människa, en någon, som sitter häroch skriver ner mina erfarenheter av livet så jag har inget svar på alla dom där frågorna. men ni måste hålla med om att dom flesta av er tänker ibland på alla dom där frågorna. eller har ni blivit så vana vid kärlek att ni bara antar att den är där och inte funderar över den? jag tror inte att man kan ta någonting så mycket för givet. jag hoppas definitivt inte det, för då tappar ni förmågan att hitta nya saker i de gamla. men tillbaka till det lilla ljuset i vardagen.

jag är i ett stadigt förhållande och jag trivs, men ibland ka jag itne låta bli att fyundera över om det kommer ta slut och framför allt, hur och varför det kommer ta slut om det tar slut.
om min partner skulle gå och vara otrogen, skulle jag förlåta han eller henne då? jag tror att ni där ute som vet hur det känns att bli sårad av någon man gett sin själ och sitt hjärta vet vad jag menar. jag personligen tycker att man inte ska titta åt ett annat håll och tänka att man kanske kan förändra den. det kommerinte gå, om någon är född så kommer den alltid vara så. att vara otrogen har ingen ursäkt. att tänka på att vara otrogen eller planera att vara det har inte häller någon ursäkt. jag har vart med om det, jag vet hur mycket man vill att det ska funka. till er därute säger jag: face the truth! har han eller hon gjort det en gång, stoppar inget den för att göra det en gång till.

för något år sen var jag i ett riktigt skitförhållande, jag menar det. min partner skickade bilder på sig själv i underkläder och frågade andra efter bilder på dom i underkläder. jag försökte titta åt andra hållet, tro och hoppas att han kommer ändra sig. det var dock inte det ända han gjorde. han föreslog sex med andra, han kallade mig hemska saker som bitch och hora, han ville inte umgås med mig inför sina kompisar.. men jag var för kär för att inse sanningen.. han behandlade mig som en docka. jag gick bra att leka med ibland, men sen hittade han en annan och slängde mig i ett hörn. sen tröttnade han på denockså så då antog han bara att jag skulle ligga i hörnet där han slängde mig. jag tröttnade efter 1år, när jag egentligen skulle ha satt ner foten för länge sen. saken var den att jag älskade honom när han väl var snäll, men den sidan såg jag mindre och mindre av. mina vänner hade redan försökt förklara för mgi hur fel han var för mig, men jag vetinte varför jag inte lyssnade. och jag hatade att vara så besatt av någon. ensamheten liksom skrämde mig.

så ni som känner igen er? stanna för eran skull inte kvar, jag lovar att ni är värda så otroligt mycekt bättre!

sköt om er!