en seg, men skön dag.

jag har sett massa vackra saker.. som när snön ligger på trädets grenar och solen skiner in mellan trädtopparna och gör så allting glittrar, eller cyklat i en varm sommarvind till sjön och bara setat och kollat på när solen går ner och himlen byter färg från ljusblå till brandgul och sen se den första stjärnan titta fram och månen komma upp över granskogen långt borta. jag har också sett hemska saker, som två människor som bråkar och svär att de aldrig mer ska prata med varandra, en kille bli nedslagen för att han är mindre och svagare än alla andra. jag har också sett någon med ätstörningar och självmordstankar. jag har sett sorgliga saker som två människor som är gjorda för varandra mista varandra. jag har sett läskiga saker som någononting flyttat sig utan att någon rört saken. men ändå har jag sett mest vackra saker. två människor som itne sett varandra på, vad som känns som en evighet återförenas och hålla om varandra så hårt och passionerat så hela världen börjar snurra normalt igen. men då undrar jag, varför är det alltid så att de dåliga minnerna påverkar en mer än de glada? man går runt och tycker synd om sig själv för att det har hänt en ända sorglig sak när man egentligen har ett helt liv fullt av glödje. varför blir det så?
vad är självkänsla?
jag antar att jag kanske itne har så bra självkänsla eftersom jag inte vågar visa världen vem jag är när jag skriver. det kanske är för att jag itne står för det jag skriver, det kanske är för att jag är rädd att folk ska tycka helt andra saker än vad jag tycker, det kanske är båda. men jag vet mycket väl att det har lite att göra med självkänsla.

jag har alltid försökt övertala mig själv att min självkänsla inte är så dålig, men ju mer jag försökt säga att jag är värdefull, ju mer har jag börjat klandra mig själv för att dåligt som hänt i mitt liv, och alla andras liv.
jag skulle kunna ha gjort det på något annat sätt, jag kunde ha sagt någonting annat.
det är klart jag kunnat gjort, eller sagt, på något annat sätt.. men jag tror att det någonstans var menat att jag skulle säga och göra det där. att det var meningen att jag skulle göra bort mig så jag skulle kunna uppskatta det som går bra mer. men så vart det inte. jag uppskattar inte det bra mera. jag säger till mig själv att jag får ta och skärpa mig och jag känner att min energi börjar ta slut. energin går till att inte göra folk besvikna och ledsna, men det lyckas jag med varje gång. så varför försöka, varför inte bara leva? varför inte bara skita i vad alla andra tycker och fokusera på vad jag själv tycker? jo, för att idag går det inte. man blir alltid trackaserad på något sätt för att man inte är som alla andra..

jag hörde någon någongång säga på ett ungefär någonting sånt här:
vissa killar säger att tjejer ska inte vara för tjocka, inte för smala. inte vara för långa, men itne för korta. inte ha för långt hår, men inte häller ha för kort hår. de ska inte ha för stora händer, men de får absolut inte ha för små. inte ha för mycket kurvor, men inte ha så lite så att hon går av så fort man petar på henne. inte vara för sminkad, men inte ha finnar och pormaskar i hela ansiktet.... men man ska vara sig själv.
så då tänker jag, vad är det för mening?


med det här vill jag inte säga att alla ska gå och hata sig själva, jag tror att jag vill säga att man idag inte är tillåten att tycka att man själv är vacker, och det är hemskt. för ALLA är vackra, på sitt sätt. alla har någonting possitivt som ingen annan i hela världen har!!

tyck att ni är värdefulla, för det är ni.